Prerafaeliterna – konströrelsens historia, Rossetti, Millais och den brittiska drömkonsten

Prerafaeliterna är en av 1800-talets mest fängslande konströrelser – en grupp unga brittiska målare som 1848 gjorde uppror mot samtidens akademiska konvention och skapade konst fylld av lysande färg, botanisk exakthet och litterär dramatik. Deras tavlor hör i dag till de mest reproducerade i världen: den drunknande Ophelia bland vassen, den rödhåriga kvinnan i vit dräkt i en eka, riddarsagor och medeltida drömmar återgivna med en detaljrikedom som få rörelser före eller efter har matchat.

Namnet betyder ordagrant "före Rafael". De sju grundarna vände ryggen åt den polerade, formelmässiga konst som Royal Academy hyllade och sökte sig tillbaka till den italienska konsten före högrenässansen – till 1400-talets uppriktiga naturtrohet och klara färger. Resultatet blev en av de mest särpräglade bildvärldarna i europeisk konsthistoria, och en rörelse vars inflytande sträcker sig från William Morris textilier till dagens fantasyillustration. Den här sidan går igenom prerafaeliternas historia, deras viktigaste verk, tekniken bakom bilderna, kvinnorna som både målade och stod modell, samt hur den prerafaelitiska konsten kan användas i det svenska hemmet.

Innehåll
↓ Vad är prerafaeliterna?
↓ Historien bakom brödraskapet
↓ De viktigaste verken
↓ Teknik och konstnärlig signatur
↓ Kvinnorna, modellerna och konstnärerna
↓ Andra generationen och arvet
↓ Prerafaeliterna i Sverige och Norden
↓ Prerafaelitisk konst i hemmet
↓ Tidslinje
↓ Relaterade konströrelser
↓ Vanliga frågor

Vad är prerafaeliterna?

Prerafaeliterna, eller det prerafaelitiska brödraskapet (Pre-Raphaelite Brotherhood, förkortat PRB), var en sammanslutning av sju brittiska konstnärer och skribenter som bildades i London 1848. Kärnan utgjordes av tre målarstudenter från Royal Academy: Dante Gabriel Rossetti, John Everett Millais och William Holman Hunt. Till dem slöt sig William Michael Rossetti, James Collinson, Frederic George Stephens och skulptören Thomas Woolner. Brödraskapet grundades formellt i Millais föräldrahem på 83 Gower Street i London.

Det som förenade dem var ett missnöje med den akademiska konsten. Royal Academy premierade en idealiserad, mörkt lackerad målarstil som gick tillbaka på Rafael och den italienska högrenässansen. Prerafaeliterna ville i stället återvända till den friskhet och uppriktighet de såg i konsten före Rafael – hos de italienska mästarna under 1400-talet och i den senmedeltida bildtraditionen. Deras program var trefaldigt: att blåsa nytt liv i den brittiska konsten, att göra den lika kraftfull som den tidiga renässansens verk, och att skildra både naturen och äkta känslor utan akademisk försköning.

Snabbfakta: Grundades 1848 i London. Sju medlemmar i brödraskapet. Grundare: Dante Gabriel Rossetti (20 år), John Everett Millais (19 år) och William Holman Hunt (21 år). Signerade sina första verk med initialerna "PRB" vid utställningen 1849. Hämtade inspiration från italiensk konst före Rafael (1400-talet). Kritikern John Ruskin blev rörelsens främsta försvarare. Ashmolean Museum i Oxford äger en av världens främsta samlingar av prerafaelitisk konst.

Historien bakom brödraskapet

Grundarna var påfallande unga när de slöt sitt förbund hösten 1848. Millais var bara 19 år, Rossetti 20 och Holman Hunt 21 – ett gäng begåvade studenter som med ungdomens självförtroende bestämde sig för att reformera hela den brittiska konsten. Redan året därpå, 1849, ställde de tre ledande medlemmarna ut sina första viktiga verk, alla försedda med de gåtfulla bokstäverna PRB efter signaturen. Ingen utomstående visste först vad initialerna betydde, och när hemligheten avslöjades tolkades den som en förolämpning mot 350 års måleritradition.

Mottagandet var iskallt. Kritikerna kallade stilen rå, plump och medvetet ful, och Millais bibliska scen med den unge Jesus i snickarverkstaden fördömdes av författaren Charles Dickens som frånstötande. Vändpunkten kom när den inflytelserike konstkritikern John Ruskin trädde fram till rörelsens försvar i brev till tidningen The Times 1851. Ruskins auktoritet räddade brödraskapet från att kvävas i sin linda och gav de unga målarna det andrum de behövde. Själva brödraskapet höll dock inte länge samman i sin ursprungliga form – redan i mitten av 1850-talet gick medlemmarna skilda vägar. Millais valdes så småningom in i den akademi han en gång gjort uppror mot och blev dess president, medan Rossetti drog sig undan i en mer drömsk, medeltidsinspirerad riktning som skulle föda rörelsens andra generation.

Bakom upproret låg också en tidsanda. Storbritannien genomgick under 1840-talet en snabb industrialisering, och för de unga konstnärerna framstod den moderna världens smutsiga fabriker och massproducerade varor som en förlust av äkthet och skönhet. Genom att söka sig tillbaka till medeltidens och den tidiga renässansens ideal gav de uttryck för en längtan efter en enklare, mer själfull tillvaro. Brödraskapet gav till och med ut en egen tidskrift, The Germ, som 1850 spred deras idéer om konst, poesi och natur till en liten men hängiven läsekrets. Även om tidskriften bara utkom med fyra nummer visar den hur medvetet de unga konstnärerna arbetade för att formulera ett helt konstnärligt program, inte bara en ny målarstil.

De viktigaste verken

Prerafaeliternas bildvärld är omedelbart igenkännlig: mättade färger, minutiöst återgiven natur och motiv hämtade ur Bibeln, Shakespeare, medeltidens legender och den samtida poesin. Några verk har blivit så älskade att de i dag hänger som reproduktioner i hem över hela världen.

Ophelia av John Everett Millais

Millais Ophelia (1851–1852) är kanske rörelsens mest kända verk och en ikon i brittisk konst. Motivet är hämtat ur Shakespeares Hamlet: den vansinniga Ophelia flyter sjungande mot sin död i vattnet, omgiven av blommor med noggrant utvald symbolisk betydelse. Millais målade den frodiga vegetationen på plats vid floden Hogsmill i Surrey med nästan botanisk exakthet. I dag hänger tavlan på Tate Britain i London, dit den skänktes som en del av Sir Henry Tates gåva till nationen. Verket är en fulländad sammanfattning av allt prerafaeliterna eftersträvade: naturtrohet, litterär dramatik och en färgklarhet som lyser.

Damen från Shalott av John William Waterhouse

Även om John William Waterhouse målade decennier efter att brödraskapet upplösts räknas hans The Lady of Shalott (1888) till den prerafaelitiska bildvärldens höjdpunkter. Motivet bygger på Alfred Tennysons dikt från 1832 och visar den förbannade damen som glider mot Camelot och sin död i en eka. Waterhouse målade sammanlagt tre versioner av gestalten – 1888, 1894 och 1915 – och den första skänktes till allmänheten av Sir Henry Tate 1894. Den rödhåriga kvinnan i vit dräkt återknyter medvetet till Millais Ophelia och har blivit en av de mest reproducerade bilderna i genren.

Världens ljus av William Holman Hunt

William Holman Hunts The Light of the World (1853) är en av 1800-talets mest spridda religiösa bilder och visar Kristus som knackar på en igenvuxen dörr utan handtag – en sinnebild för själen som måste öppna inifrån. Originalet hänger i sidokapellet på Keble College i Oxford. Hunt målade senare en version som i dag finns på Manchester Art Gallery, och en tredje, ungefär femtio år senare, som visas i S:t Pauls-katedralen i London. Hunt var den av grundarna som mest troget höll fast vid brödraskapets ursprungliga ideal genom hela sitt liv.

Rossettis kvinnoporträtt

Dante Gabriel Rossetti utvecklade en egen, sensuell bildtyp med storslagna kvinnogestalter hämtade ur myt och poesi. Proserpine (1871), som visar den fångna underjordsgudinnan med granatäpplet i handen, tillhör Ashmolean Museum i Oxford. Beata Beatrix (1864–1870), en gripande minnesbild av hans avlidna hustru Elizabeth Siddal i skepnad av Dantes Beatrice, finns på Tate Britain. Rossettis verk lade grunden till rörelsens andra generation och dess dröm-mättade, dekorativa estetik.

"De kan, om de fortsätter så här, i vårt England lägga grunden till en konstskola ädlare än något världen sett på trehundra år." – John Ruskin, till prerafaeliternas försvar i The Times, 1851

Teknik och konstnärlig signatur

Det som gör en prerafaelitisk tavla omedelbart igenkännlig är kombinationen av vetenskaplig noggrannhet och känslomässig laddning. Konstnärerna arbetade ofta utomhus, direkt mot naturen, och avbildade varje blad, blomma och vattenspegling med en trohet som bröt radikalt mot samtidens vana att måla stiliserade landskap i ateljén.

Färg och ljus på våt vit grund

För att uppnå sin karakteristiska lyskraft utvecklade prerafaeliterna en särskild teknik: de målade tunna, genomskinliga färglager på en fuktig, klarvit grund. Ljuset reflekterades då tillbaka genom färgen och gav bilderna en juvelaktig intensitet som skilde dem från den bruna, mörknade akademikonsten. Resultatet blev färger som fortfarande, efter mer än 170 år, framstår som ovanligt friska.

Naturtrohet in i minsta detalj

Ruskins uppmaning att konstnären skulle gå till naturen "utan att förkasta något och utan att välja bort något" blev en ledstjärna. Millais lade månader på att måla vegetationen i Ophelia, och Hunt reste ända till Döda havet för att avbilda ett landskap med korrekt geografi. Denna besatthet av det verkliga gör att prerafaelitiska verk än i dag kan studeras nästan som botaniska planscher.

Symbolik och litterära motiv

Nästan varje detalj i en prerafaelitisk bild bär mening. Blommorna kring Ophelia är valda ur den viktorianska blomsterspråkstraditionen, där vallmo betyder död och viol trohet. Motiven hämtades ur Shakespeare, Dante, Tennyson, Keats och Bibeln, vilket gjorde måleriet till en form av visuell litteratur. Att "läsa" en prerafaelitisk tavla är därför lika mycket en berättarupplevelse som en visuell.

Kvinnorna, modellerna och konstnärerna

Ingen konströrelse är så förknippad med sina kvinnliga gestalter som prerafaeliterna. De rödhåriga, drömmande kvinnorna på tavlorna var verkliga personer, och flera av dem var långt mer än passiva modeller – de var konstnärer och poeter i egen rätt.

Elizabeth Siddal

Elizabeth Siddal upptäcktes som nittonåring i en hattaffär och blev rörelsens mest berömda modell. Hon stod modell för Millais Ophelia och låg då i timmar i ett badkar med vatten som skulle föreställa floden; värmelamporna slocknade, vattnet blev iskallt och hon blev allvarligt sjuk. Men Siddal var också konstnär. John Ruskin blev så imponerad av hennes teckningar att han erbjöd henne ett årligt stipendium på 150 pund, och hon var den enda kvinnan som ställde ut på den prerafaelitiska utställningen 1857. År 1860 gifte hon sig med Dante Gabriel Rossetti.

Jane Morris och de senare musorna

Rörelsens andra generation kretsade kring Jane Morris, hustru till William Morris och Rossettis stora inspirationskälla. Med sitt böljande mörka hår och sin melankoliska hållning formade hon den prerafaelitiska kvinnoidealet i otaliga av Rossettis senare verk. Kvinnorna kring brödraskapet – Siddal, Jane Morris, Fanny Cornforth och andra – har under senare år lyfts fram som självständiga aktörer snarare än enbart modeller, vilket förändrat hur rörelsen tolkas.

Andra generationen och arvet

När det ursprungliga brödraskapet upplöstes i mitten av 1850-talet uppstod en andra våg av prerafaelitism kring Dante Gabriel Rossetti och två yngre beundrare: Edward Burne-Jones och William Morris. Denna generation flyttade tyngdpunkten från fotografisk naturtrohet till en mer dekorativ, drömsk och medeltidsromantisk estetik som skulle få enorm betydelse för hela den europeiska formkonsten.

Morris & Co och Arts and Crafts

År 1861 grundade William Morris tillsammans med Rossetti, Burne-Jones och flera andra firman Morris, Marshall, Faulkner & Co, som 1875 omorganiserades till Morris & Company. Verkstaden tillverkade glasmålningar, möbler, textilier och tapeter med botaniska motiv och blev själva utgångspunkten för Arts and Crafts-rörelsen. Genom att återuppliva det medeltida hantverket som motvikt till industrialismens massproduktion förvandlade prerafaeliternas andra generation en måleristil till en hel livshållning kring konst, hantverk och heminredning.

Burne-Jones och symbolismen

Edward Burne-Jones utvecklade en svävande, tidlös bildvärld befolkad av riddare, gudinnor och sagogestalter som byggde en bro mellan prerafaelitismen och den europeiska symbolismen vid sekelskiftet. Hans stora, tapetliknande dukar med bleka figurer i sagolika landskap påverkade konstnärer långt utanför Storbritannien och bidrog till att den prerafaelitiska drömestetiken levde vidare in på 1900-talet.

Prerafaeliterna i Sverige och Norden

Länge var prerafaeliterna förvånansvärt okända för den breda svenska publiken, trots att deras dröm-mättade estetik har tydliga beröringspunkter med den nordiska sekelskifteskonsten och symbolismen. Det ändrades våren 2009, då Nationalmuseum i Stockholm öppnade den stora utställningen Prerafaeliterna den 26 februari. Det var första gången rörelsen ägnades en egen utställning i Norden, och den omfattade omkring 220 verk, möjliggjord tack vare generösa lån från ledande brittiska museer.

Tio år senare, hösten 2019, visade Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm en utställning om Edward Burne-Jones (1833–1898) – den första monografiska utställningen med en prerafaelitisk konstnär i Skandinavien. Att just Waldemarsudde, grundat av den målande prinsen Eugen, tog sig an ämnet är passande, eftersom den nordiska nationalromantiken och symbolismen delar prerafaeliternas kärlek till sagan, naturen och det melankoliska ljuset. För en svensk betraktare är det lätt att se släktskapet mellan Burne-Jones riddarvärld och John Bauers trolska sagoskog. Den som vill fördjupa sig i den svenska motsvarigheten kan utforska Bozettos urval av svensk konst.

Prerafaelitisk konst i hemmet

Få konstriktningar lämpar sig så väl för reproduktion som prerafaelitiskt måleri. De starka färgerna, de tydliga motiven och den berättande karaktären gör att en poster tål att betraktas länge och gärna hänger på en plats där blicken kan vila. En prerafaelitisk tavla passar särskilt bra i rum med lugn och tid för eftertanke, som sovrummet, läshörnan eller hallen där den möter besökaren.

Motivvärlden är rik: de botaniskt exakta blomstermotiven knyter an till dagens intresse för posters med blommotiv och naturmotiv, medan de dramatiska scenerna och kvinnoporträtten hör hemma bland våra mest efterfrågade verk av kända konstnärer. En prerafaelitisk bild med sina mättade gröna och röda toner samspelar vackert med naturmaterial som ek, lin och mässing, och passar lika bra i ett modernt som i ett mer traditionellt inrett hem.

Tips: Prerafaelitiska motiv innehåller ofta djupa grönska och varma röda toner. Välj en enkel ram i mörk trä eller matt svart för att förstärka den medeltida stämningen, och låt tavlan hänga ensam med gott om luft omkring sig snarare än i en tät gruppering – de här bilderna berättar en historia och förtjänar utrymme att andas. Läs mer i vår guide om att rama in konst.

Tidslinje

Prerafaelitismens historia sträcker sig från upprorets år 1848 till den andra generationens sena blomstring vid sekelskiftet. Följande kronologi visar rörelsens viktigaste hållpunkter:

1848 – Det prerafaelitiska brödraskapet grundas i London av Rossetti, Millais, Hunt och fyra andra medlemmar.
1849 – De första verken ställs ut med de hemlighetsfulla initialerna "PRB".
1850 – Millais tavla med den unge Jesus i snickarverkstaden fördöms hårt av kritiken, bland andra Charles Dickens.
1851 – John Ruskin försvarar rörelsen i The Times och vänder opinionen.
1852 – Millais fullbordar Ophelia med Elizabeth Siddal som modell.
1853 – Hunt målar The Light of the World; brödraskapet börjar upplösas.
1857 – Siddal blir den enda kvinnan att ställa ut på den prerafaelitiska utställningen.
1861 – William Morris grundar Morris, Marshall, Faulkner & Co, upptakten till Arts and Crafts.
1871 – Rossetti målar Proserpine, en av andra generationens ikoner.
1888 – Waterhouse målar den första versionen av The Lady of Shalott.
2009 – Nationalmuseum i Stockholm visar rörelsens första egna utställning i Norden.

Relaterade konströrelser

Prerafaelitismen står i tät dialog med flera andra epoker och riktningar. Den växte fram ur och mot romantiken och delade dess kärlek till naturen och det känslosamma, samtidigt som dess naturtrohet har beröringspunkter med realismen. Genom den andra generationens dröm- och myttunga bildvärld pekar rörelsen fram mot symbolismen, och via William Morris möbler och textilier hänger den intimt samman med William Morris och Arts and Crafts. En bredare överblick över hur dessa rörelser förhåller sig till varandra finns i vår guide till konsthistorien. Utforska fler konstnärer och epoker i vår samlade Kunskapsbank.

Vanliga frågor om prerafaeliterna

Vill du föra in den prerafaelitiska bildvärldens färgstyrka och berättarglädje i ditt hem? Utforska vårt urval av verk från kända konstnärer och våra posters med blommotiv, och läs gärna vidare om hur du kan inreda med posters och skapa en tavelvägg. Mer om ämnet finns hos svenska Wikipedia, på Tate, hos Nationalmuseum och på Prins Eugens Waldemarsudde.