Manierismen – konströrelsens historia, El Greco, Parmigianino och kännetecken

Manierismen är den konströrelse som uppstår när renässansens ideal om harmoni, balans och naturtrogenhet redan är uppnådda – och en ny generation konstnärer bestämmer sig för att bryta mot dem med flit. Mellan omkring 1520 och 1600 sträcks kroppar ut till orimliga proportioner, färgerna blir kyliga och syrliga, rummet trängs ihop och kompositionerna vrider sig i spiraler som aldrig riktigt låter blicken vila. Resultatet är några av konsthistoriens mest gåtfulla och mest moderna målningar: Parmigianinos madonna med svanhals, El Grecos flammande helgon och Arcimboldos ansikten byggda av frukt och grönsaker.

Länge avfärdades manierismen som en förfallsperiod, en konstlad mellanakt mellan Rafaels död och Caravaggios genombrott. Under 1900-talet vändes den domen helt. I dag läses manierismen i stället som den första medvetet antinaturalistiska rörelsen i västerländsk konst – en period där konstnären för första gången öppet visar upp sitt eget grepp, sin egen maniera, framför motivets trovärdighet. Den här guiden går igenom manierismens historia, kännetecken, mästerverk och de svenska samlingarna där du faktiskt kan se rörelsen på nära håll.

Innehåll
↓ Vad är manierismen?
↓ Manierismens historia – från Roms plundring till Europas hov
↓ Manierismens mästerverk och motiv
↓ Teknik och stil – figura serpentinata, färg och rum
↓ Manierismen i Sverige – krigsbyten och kungliga samlingar
↓ Manierismens arv och inflytande
↓ Manierismen i det egna hemmet
↓ Tidslinje över manierismen
↓ Relaterade rörelser och konstnärer
↓ Vanliga frågor om manierismen

Vad är manierismen?

Manierismen är en konstriktning inom måleri, skulptur och arkitektur som växer fram i Italien kring 1520 och dominerar stora delar av Europa fram till omkring 1600. Namnet kommer från det italienska ordet maniera, ungefär "sätt" eller "stil", som Giorgio Vasari använde återkommande i sitt konstnärslexikon Le vite de' più eccellenti pittori, scultori e architettori från 1550. För Vasari var maniera ett beröm: den skicklige konstnären hade ett eget, igenkännbart handlag. Först långt senare fick ordet en negativ klang.

Som epokbeteckning myntades begreppet av den italienske konsthistorikern Luigi Lanzi i Storia pittorica della Italia 1792, och då i klart nedsättande mening: manieristerna beskrevs som konstnärer som imiterade Michelangelos och Rafaels grepp utan att förstå naturen bakom dem. Den värderingen höll i sig i drygt hundra år. Först på 1920-talet, när tyska konsthistoriker som Walter Friedlaender och Max Dvořák omvärderade perioden, blev manierismen erkänd som en självständig och medvetet experimentell rörelse.

Kärnan i manierismen är alltså ett medvetet avsteg. Där högrenässansen strävade efter balans, tydligt djup och idealiserade men trovärdiga kroppar, väljer manieristerna instabilitet, trängsel och överdrift. Figurerna får utdragna lemmar och små huvuden, ljuset blir flackt och orimligt, färgerna skiftar i rosa, gult och giftgrönt, och kompositionen fylls ut till bristningsgränsen. Konsten blir intellektuell, elegant och något svårtillgänglig – gjord för hovmiljöer och lärda beställare snarare än för folkliga altarrum.

Snabbfakta: Manierismen verkade cirka 1520–1600 med utgångspunkt i Florens, Rom och Mantua. Namnet kommer av italienskans maniera, använt av Giorgio Vasari i Le vite 1550, medan epokbegreppet myntades av Luigi Lanzi 1792. Centrala konstnärer är Pontormo (1494–1557), Rosso Fiorentino (1494–1540), Parmigianino (1503–1540), Agnolo Bronzino (1503–1572), Giuseppe Arcimboldo (1526–1593) och El Greco (1541–1614). Nyckelverk: Madonnan med den långa halsen (1534–1540, Uffizierna i Florens), Greve Orgaz begravning (1586–1588, Santo Tomé i Toledo) och Vertumnus (cirka 1590, Skoklosters slott). Rörelsens auktionsrekord innehas av El Grecos Den bedjande Dominicus, såld för 9,2 miljoner pund hos Sotheby's i London 2013. Två av världens mest kända manieristiska målningar finns i Sverige, båda krigsbyten från trettioåriga kriget.

Manierismens historia – från Roms plundring till Europas hov

Manierismen föds i ett vakuum. År 1520 dör Rafael, bara 37 år gammal, mitt i arbetet med Vatikanens stanzer. Michelangelo är fortfarande verksam men alltmer sluten. Leonardo har varit död i ett år. Den generation som tar vid ärver en konst som redan verkar ha nått sin fulländning – och som därför bara kan förnyas genom att brytas upp.

Sacco di Roma 1527 – chocken som präglade en generation

Den 6 maj 1527 stormades Rom av kejsar Karl V:s myterande legosoldater. Plundringen pågick i månader, påven Clemens VII belägrades i Castel Sant'Angelo och stadens konstnärskoloni skingrades. Rosso Fiorentino togs till fånga och flydde vidare mot Frankrike, Parmigianino lämnade staden och återvände norrut. Händelsen brukar räknas som slutet på högrenässansens självförtroende. Den oro, den trängsel och den psykologiska instabilitet som präglar manieristiskt måleri läses ofta mot just denna bakgrund, tillsammans med reformationens splittring av den kyrka som varit konstens största beställare.

Florens under Medici – hovkonstens laboratorium

I Florens knyts manierismen tätt till familjen Medici. Cosimo I gör Bronzino till hovmålare, och de kyliga, emaljglänsande porträtten av hertigfamiljen blir en bildpolitik lika mycket som ett måleri. År 1563 grundar Vasari på Cosimos uppdrag Accademia delle Arti del Disegno – Europas första egentliga konstakademi. Att teckningen, disegno, upphöjs till konstens intellektuella grund är i sig ett manieristiskt program: idén går före iakttagelsen.

Spridningen till Europa

Från Italien vandrar stilen vidare med konstnärerna själva. Rosso Fiorentino och Francesco Primaticcio bygger upp den så kallade Fontainebleauskolan vid det franska hovet från 1530-talet. Giulio Romano formar Palazzo Te i Mantua åt Federico II Gonzaga mellan 1524 och 1534. Bartholomeus Spranger och Arcimboldo verkar vid kejsar Rudolf II:s hov i Prag, som mot slutet av 1500-talet blir Europas kanske mest excentriska konstcentrum. Och i Spanien utvecklar den grekfödde Domenikos Theotokopoulos – El Greco – manierismen till något helt eget efter sin flytt till Toledo 1577.

Manierismens mästerverk och motiv

Manierismen har inget enhetligt motivregister på samma sätt som exempelvis impressionismen har landskapet och ögonblicket. Den binds i stället samman av ett förhållningssätt: religiösa scener, mytologiska allegorier och hovporträtt behandlas alla med samma vridna elegans.

Parmigianino – Madonnan med den långa halsen

Beställd 1534 till familjen Tagliaferris gravkapell i kyrkan Santa Maria dei Servi i Parma, målad fram till konstnärens död 1540 och aldrig fullbordad. Madonnans hals, fingrar och lår är utdragna långt bortom det anatomiskt rimliga, Jesusbarnet är oproportionerligt stort och tycks glida ur hennes knä, och i bakgrunden reser sig en rad kolonner som leder ingenstans. När verket 1542 äntligen placerades i kapellet högg man in en inskription vid kolonnfoten om att ett olyckligt öde hindrat Francesco Mazzola från Parma att fullborda arbetet. Målningen finns i dag i Uffizierna i Florens och räknas som manierismens tydligaste manifest.

Pontormo – Nedtagningen från korset

Målad 1525–1528 för Capponikapellet i Santa Felicita i Florens. Här finns varken kors, stege eller markerad marklinje – bara en väv av kroppar i rosa, ljusblått och blekgrönt som svävar mot en nästan tom bakgrund. Färgskalan är sockrad och overklig, och rummet har upphävts helt. Verket brukar kallas den första helt igenom manieristiska altartavlan och visar hur snabbt den nya generationen övergav renässansens perspektivlåda.

Bronzino – Allegori med Venus och Amor

Denna gåtfulla allegori från omkring 1545, i dag i National Gallery i London, målades sannolikt som en diplomatisk gåva från Cosimo I till den franske kungen Frans I. Huden är slipad till porslin, kropparna är kyligt erotiska och runt centralgruppen tränger sig figurer som tolkats som Svartsjuka, Bedrägeri, Tiden och Dårskapen. Ingen tolkning har fått full uppslutning bland forskarna – och just den kalkylerade obegripligheten är en del av poängen. Manieristisk konst var till för att diskuteras vid hovet.

El Greco – Greve Orgaz begravning

El Grecos monumentala altartavla från 1586–1588 hänger fortfarande kvar på sin ursprungliga plats i kyrkan Santo Tomé i Toledo. Den nedre halvan visar begravningen i samtida spansk dräkt, den övre en himmel där molnen tycks vridas som tygstycken och där figurerna sträcks ut till lågor. Övergången mellan de två sfärerna sker utan någon logisk rumslig förbindelse – ett grepp som var otänkbart för en renässanskonstnär men självklart för en manierist. El Grecos auktionsrekord sattes 2013, när Den bedjande Dominicus såldes för 9,2 miljoner pund hos Sotheby's i London.

"Han var en god man, men han förstod sig inte på att måla." – El Greco om Michelangelo, återgivet av Francisco Pacheco i Arte de la pintura (1649)

Teknik och stil – figura serpentinata, färg och rum

Manierismens kännetecken går att beskriva ganska exakt, och de återkommer oavsett om verket är målat i Florens, Prag eller Toledo. Tre grepp är avgörande.

Den utdragna figuren och figura serpentinata

Begreppet figura serpentinata, den ormlika figuren, beskriver en kropp som vrider sig kring sin egen axel så att betraktaren tvingas gå runt eller läsa av den i en spiral. Giambolognas marmorgrupp Sabinskornas rov från 1583, uppställd i Loggia dei Lanzi i Florens och huggen ur ett enda marmorblock på drygt fyra meter, är det renodlade exemplet: gruppen har ingen given framsida. I måleriet motsvaras greppet av utdragna halsar, förlängda underben och små, tillbakalutade huvuden – proportioner som är eleganta snarare än korrekta.

Den kyliga och syrliga färgskalan

Manieristerna arbetade med cangiantismo, en teknik där en veckad tygyta skiftar mellan två helt olika kulörer i stället för att mörkna mot skuggan – ett rosa som slår över i ljusgrönt, ett gult som blir lila. Kombinerat med ett flackt, nästan skugglöst ljus ger det bilderna deras karakteristiska syntetiska ton. Det är raka motsatsen till den dramatiska ljusföring som Caravaggio skulle introducera kring 1600.

Det trängda rummet

Renässansens centralperspektiv byggde bilden som en låda med ett tydligt djup. Manieristerna packar i stället bildytan full av figurer ända ut i kanterna, låter horisonten försvinna och skjuter huvudmotivet ur mitten. I Pontormos altartavla finns ingen mark att stå på. Hos Bronzino är bakgrunden en vägg av kroppar. Effekten är klaustrofobisk och dekorativ på samma gång, och den förklarar varför manieristiska bilder ofta upplevs som ovanligt grafiska trots sin höga detaljrikedom.

Arcimboldo och det sammansatta porträttet

Giuseppe Arcimboldo drev manierismens lek med greppet längst av alla. Hans porträtt är byggda av frukt, grönsaker, fisk, böcker eller djur som fogas samman till ett trovärdigt ansikte i profil. Juristen från 1566, i dag i Nationalmuseums samling, sätter samman en ämbetsmans huvud av plockad fågel och stekt fisk. Bilderna var hovunderhållning och lärd gåta samtidigt, och de har gjort Arcimboldo till en av de manierister som känns mest omedelbart samtida.

Manierismen i Sverige – krigsbyten och kungliga samlingar

Att Sverige har en av Europas mest anmärkningsvärda samlingar av manieristisk konst beror inte på insiktsfulla inköp utan på trettioåriga kriget. När svenska trupper intog Prag 1648 fördes stora delar av kejsar Rudolf II:s berömda konstkammare till Stockholm som krigsbyte. Även plundringen av München bidrog till att manieristiska verk från Centraleuropa hamnade i svenska samlingar.

Vertumnus på Skoklosters slott

Arcimboldos Vertumnus från omkring 1590 föreställer kejsar Rudolf II som den romerska årstidsguden, med ansiktet uppbyggt av päron, äpplen, druvor, majs och kål. Målningen finns på Skoklosters slott vid Mälaren och är slottets absolut mest kända föremål. Att det främsta enskilda verket ur Prags kejserliga samling i dag hänger i ett svenskt 1600-talsslott är en direkt följd av 1648 års plundring.

Nationalmuseums manierister

På Nationalmuseum i Stockholm finns Arcimboldos Juristen (1566), som förvärvades till museet 1866 från samlingarna på Gripsholms slott. I den spanska avdelningen hänger El Grecos Petrus och Paulus, med de utdragna gestalterna och det flimrande penselarbetet som utmärker hans mogna period. Tillsammans med Parmigianinoteckningarna i museets grafiksamling gör det Nationalmuseum till den självklara utgångspunkten för den som vill se manierism på plats i Sverige, utan att resa till Florens eller Toledo.

Manierismens arv och inflytande

Vägen mot barocken

Kring sekelskiftet 1600 tröttnar Europa på den manieristiska elegansen. Motreformationens kyrka efterfrågar bilder som talar direkt till betraktaren, och den efterfrågan möts av barocken. Men brytningen är inte total: barockens sinne för dramatisk rörelse, diagonala kompositioner och teatral iscensättning är i hög grad ett arv från manieristernas spiralvridna figurer. Det manieristerna gjorde för ögats skull, gjorde barocken för känslans.

Återupptäckten på 1900-talet

Manierismens verkliga upprättelse kommer med modernismen. När Walter Friedlaender 1914 började omvärdera perioden, och den tyskspråkiga konsthistorien på 1920-talet följde efter, hade konstnärerna redan hunnit före: Paul Cézanne beundrade El Greco, och Pablo Picasso studerade honom noga inför Les Demoiselles d'Avignon 1907. De utdragna kropparna, den godtyckliga färgen och det upphävda rummet visade sig ligga förvånansvärt nära det expressionismen och kubismen sökte fyra hundra år senare. Ett mått på omvärderingen: den stora översikten Maniera. Pontormo, Bronzino and Medici Florence på Städel Museum i Frankfurt 2016 var den första stora tyska utställningen någonsin ägnad florentinsk manierism.

Manierismen i dag

Intresset är fortsatt starkt. Prado i Madrid visade 2025 utställningen El Greco. Santo Domingo el Antiguo, där altaruppsatsens delar återförenades för första gången på nästan tvåhundra år tack vare ett inlån av Himmelsfärden från Art Institute of Chicago. Att ett fyrahundraårigt manieristiskt altare kan bära en internationell storutställning säger något om hur långt rörelsens status har flyttats sedan Lanzis dom 1792.

Manierismen i det egna hemmet

Manieristisk konst fungerar ovanligt bra som poster, av en teknisk anledning: den är från början grafiskt uppbyggd. Det platta ljuset, den fyllda bildytan och de tydliga konturerna gör att motiven behåller sin kraft även i tryck, till skillnad från exempelvis barockmåleri där hela verkan vilar på djupa oljelasyrer.

Färgskala och kombination

Den manieristiska paletten – blekrosa, ljusgrönt, gyllenbrunt och kyligt blått – är förvånansvärt lättplacerad i ett nordiskt inrett rum. Motiven samsas väl med linne, kalkade väggar och obehandlat trä. Vill du tona ner det dekorativa fungerar en manieristisk figurstudie fint ihop med svartvita posters, som ger ögat en paus mellan de mer intensiva motiven. Söker du i stället det sakrala allvaret hos El Greco kan du bygga vidare med motiv ur kategorin heligt.

Format, placering och ramval

Manieristiska verk är ofta höga och smala – altartavlans format. Det gör dem tacksamma i en trång vägg bredvid en dörrpost eller i en hall, där ett brett landskapsformat sällan får plats. Välj hellre 50×70 eller 70×100 än ett litet format: figurernas vridningar behöver utrymme för att avläsas. En smal, mörk ram ur sortimentet av ramar ramar in den kyliga färgskalan utan att konkurrera med den. Fler motiv av samma slag hittar du bland konstverk av kända konstnärer. Är du osäker på hur du hänger flera motiv tillsammans finns en genomgång i vår guide till tavelvägg, och praktiska råd om inramning i artikeln om att rama in konst.

Tips: Häng aldrig två manieristiska figurmotiv direkt bredvid varandra. Kompositionerna är redan fyllda till kanten, och två sådana bilder sida vid sida får båda att förlora. Låt i stället ett manieristiskt motiv vara ensam mittpunkt och omge det med lugnare, mer tomma bilder – ett stilleben, en grafisk form eller en typografisk bild. Kontrasten gör att den vridna figuren träder fram i stället för att drunkna.

Fler idéer för hur enskilda konstverk placeras i olika rum finns i guiderna om posters till vardagsrummet och om att välja rätt konst till olika rum.

Tidslinje över manierismen

1520 – Rafael dör i Rom, 37 år gammal. Högrenässansen förlorar sin ledande gestalt och en ny generation tar över.

1524–1534 – Giulio Romano bygger och dekorerar Palazzo Te i Mantua åt Federico II Gonzaga, med Jättarnas sal som manierismens mest överdådiga rumsupplevelse.

1525–1528 – Pontormo målar Nedtagningen från korset för Capponikapellet i Santa Felicita, Florens.

1527 – Sacco di Roma. Karl V:s trupper plundrar Rom och skingrar stadens konstnärskoloni.

1534–1540 – Parmigianino arbetar med Madonnan med den långa halsen, som lämnas ofullbordad vid hans död 1540.

1536–1541 – Michelangelo målar Yttersta domen på Sixtinska kapellets altarvägg, ett verk som blir avgörande för manieristernas figurbehandling.

1540–1543 – Benvenuto Cellini utför guldsaltkaret Saliera åt Frans I, i dag i Kunsthistorisches Museum i Wien.

1545 – Bronzino målar Allegori med Venus och Amor, sannolikt som diplomatisk gåva till det franska hovet.

1550 – Vasari publicerar Le vite, med begreppet maniera som konstnärligt ideal. En utökad upplaga följer 1568.

1563 – Accademia delle Arti del Disegno grundas i Florens – Europas första konstakademi.

1566 – Arcimboldo målar Juristen, i dag i Nationalmuseum i Stockholm.

1577 – El Greco bosätter sig i Toledo efter år i Venedig och Rom.

1583 – Giambolognas Sabinskornas rov ställs upp i Loggia dei Lanzi i Florens.

1586–1588 – El Greco målar Greve Orgaz begravning för kyrkan Santo Tomé i Toledo.

cirka 1590 – Arcimboldo målar Vertumnus åt Rudolf II i Prag.

1600 – Caravaggios verk i San Luigi dei Francesi i Rom markerar barockens genombrott och manierismens slut.

1648 – Svenska trupper plundrar Prag och för Rudolf II:s samling till Stockholm. Vertumnus hamnar så småningom på Skoklosters slott.

1792 – Luigi Lanzi myntar begreppet manierismo, i nedsättande mening.

1920-talet – Manierismen omvärderas av tyskspråkiga konsthistoriker och erkänns som självständig rörelse.

2016 – Städel Museum i Frankfurt visar Maniera. Pontormo, Bronzino and Medici Florence, Tysklands första stora manierismöversikt.

Relaterade rörelser och konstnärer

Manierismen förstås bäst i relation till det den bryter mot och det den leder fram till. Den utgår ur renässansen och särskilt ur den sena Michelangelo, vars Yttersta domen gav manieristerna deras vokabulär av vridna, muskulösa kroppar. Läs mer om honom på sidan om Michelangelo Buonarroti och om den period han växte ur på sidan om Leonardo da Vinci.

Framåt leder manierismen till barocken, där Caravaggio vänder på hela ljusföringen. Den dekorativa, ytmässiga sidan av manierismen får senare en efterföljare i rokokon, medan det gåtfulla och drömlika återkommer i symbolismen på 1800-talet och i surrealismen under 1900-talet. En samlad översikt över alla epoker och rörelser finns i vår guide till konsthistorien, och en fullständig förteckning över våra faktasidor hittar du i Kunskapsbanken.

Vanliga frågor om manierismen

Vill du ta in något av manierismens vridna elegans i ditt eget hem hittar du klassiska motiv bland konstverk av kända konstnärer – från renässans och manierism till 1900-talets modernism, tryckta på arkivbeständigt papper i format från 21×30 upp till 70×100 centimeter.