Den 26 juli 2026 stänger en av årets mest omtalade konstutställningar – och huvudverket kom aldrig fram. På Jewish Museum i New York har "Paul Klee: Other Possible Worlds" visats sedan den 20 mars. I salen som byggts för akvarellen Angelus Novus hänger en auktoriserad kopia i en nedsänkt röd panel. Originalet sitter fast i Jerusalem. Historien säger något viktigt om varför en poster av Paul Klee bär betydligt mer laddning än de mjuka färgrutorna först antyder.
Klee är en av de konstnärer som säljer väl i posterform just för att bilderna ser lätta ut. Pilar, fiskar, månar, små hus i rader, färgfält som glider in i varandra. Men den Klee som visas i New York i sommar är en annan: de sista tio årens verk, gjorda av en man som förlorat sitt arbete, sitt land och till slut kontrollen över sina egna händer. Det är den delen av produktionen som förklarar varför hans linje ser ut som den gör.
Snabbfakta: "Paul Klee: Other Possible Worlds" visas på Jewish Museum i New York 20 mars–26 juli 2026 med omkring 100 målningar och teckningar, i samarbete med Zentrum Paul Klee och Kunstmuseum Bern. Det är den första amerikanska museiutställningen som helt fokuserar på Klees sista decennium fram till hans död 1940.
Angelus Novus som aldrig kom fram – tomrummet som blev utställningens starkaste sal
Angelus Novus är en liten sak. Olja och akvarell överförd på papper, målad 1920, knappt större än ett A4. Filosofen Walter Benjamin köpte den året därpå och bar den med sig genom hela sitt kringflackande liv. I sin nionde tes i "Om historiebegreppet", skriven kort före hans död 1940, beskrev Benjamin figuren som historiens ängel: ansiktet vänt mot det förflutna, blicken fäst vid en enda pågående katastrof, medan en storm från paradiset driver honom baklänges in i framtiden. Den tolkningen gjorde en anspråkslös akvarell till ett av 1900-talets mest citerade konstverk.
Sedan 1987 tillhör verket Israel Museum i Jerusalem, där det förvaras under strikta klimatförhållanden. På grund av papperets ljuskänslighet får det bara visas fyra veckor i taget. Planen var att rotera facsimilen med originalet under utställningsperioden. Men kriget i Mellanöstern och de störda flygförbindelserna gjorde transporten omöjlig, och besökarna i New York möts i stället av en kopia i en annars tom sal.
"En utställning om en konstnär som drevs på flykt av historien får sitt centrala verk stoppat av samtidens historia – tomrummet på väggen säger nästan mer än målningen hade gjort."
Från Bauhaus katedertavlor till exil: tio år som skrev om Klees bildspråk
Paul Klee föddes den 18 december 1879 i Münchenbuchsee utanför Bern, son till en musiklärare och en sångerska. Han var en skicklig violinist och övervägde länge musikerbanan. Att han valde måleriet betyder inte att musiken försvann; hans kompositioner byggs ofta som partitur, med rytmer, upprepningar och pauser.
Mellan 1921 och 1931 undervisade han vid Bauhaus, först i Weimar och sedan i Dessau. Hans anteckningar från undervisningen fyller flera tusen sidor och räknas till 1900-talets viktigaste teoretiska texter om bildkonst, jämförbara med Leonardos skissböcker. Den som vill se hur skolans formspråk lever vidare i dag hittar arvet i vår kollektion med Bauhaus posters, och stilens hela historia finns i vår guide till Bauhaus som inredningsstil.
1931 lämnade Klee Bauhaus för en professur vid konstakademien i Düsseldorf. Redan 1933, när nationalsocialisterna kom till makten, avskedades han. Nazistisk press kallade honom felaktigt för "galizisk jude". Han återvände till Bern, till landet där han var född men aldrig fått medborgarskap. Ansökan om schweiziskt medborgarskap beviljades först efter hans död. 1937 visades sjutton av hans verk i propagandautställningen "Entartete Kunst" i München, och över hundra arbeten beslagtogs från tyska museisamlingar.
Sjukdomen som förändrade strecket – varför de sena bilderna ser tjockare ut
1935 insjuknade Klee i sklerodermi, en autoimmun sjukdom som gradvis förhårdnar huden och till slut gör händer och ansikte stela. Effekten syns direkt i bilderna. Den fina, darrande linje som präglade tjugotalet ersätts av breda, nästan kalligrafiska streck i svart, lagda över dova färgfält. Många läser det som ett medvetet stilskifte. Lika mycket handlar det om vad en hand som stelnar faktiskt förmår.
Ändå är det här hans mest produktiva period. Under enbart 1939 producerade han över tolvhundra verk – fler än under något annat år i karriären, och mer än vissa konstnärer gör under ett helt liv. Hela hans produktion räknas till omkring niotusen arbeten. Han dog den 29 juni 1940 i Muralto vid Locarno, 60 år gammal.
Utställningen i New York är inte den enda anledningen till att Klee är aktuell just nu. Under vinterhalvåret visade Museo Thyssen-Bornemisza i Madrid ett femtiotal mästerverk av Picasso och Klee sida vid sida ur Heinz Berggruens samling, uppdelade i fyra teman kring porträtt och masker, platser, ting samt harlekiner och akter. Berggruen, som lämnade Berlin 1936 och byggde upp en av 1900-talets viktigaste privatsamlingar, ägde ett stort antal Klee-verk. Att just han samlade båda konstnärerna säger något om hur nära de två låg varandra i frågan om hur mycket en bild egentligen behöver visa för att fungera.
De sena bildernas motiv återkommer: änglar, masker, kryptiska tecken som liknar skrift utan att vara det. En del av dem känns dechiffrerbara, andra vägrar. Just den motståndskraften är en anledning till att bilderna håller på en vägg år efter år. Forskningen om varför hjärnan dras till vissa motiv beskriver samma balans mellan igenkänning och gåta, något vi går igenom i vår artikel om bearbetningsflyt och varför viss konst känns vacker.
Färgen och kvadraten: Klees byggstenar och resan till Tunisien
Vändpunkten i Klees färganvändning brukar dateras till april 1914, när han reste till Tunisien tillsammans med August Macke och Louis Moilliet. I dagboken skrev han meningen som senare citerats otaliga gånger: färgen och han hade blivit ett, han var målare. Det ljus han mötte i Kairouan och Hammamet fick honom att överge det linjära och bygga bilder av färgade rutor i stället.
Rutan blev hans grundenhet. I de så kallade magiska kvadraterna läggs färgfält sida vid sida i ett rutnät där varje ruta påverkar sin granne. Det är i praktiken en visuell undersökning av samma sak som Bauhaus-kollegan Josef Albers senare systematiserade: hur en färg ändrar karaktär beroende på vad som ligger bredvid. Klee arbetade mycket i akvarell och i den egenutvecklade oljetransfertekniken, vilket ger den genomskinliga, skiktade ytan som är svår att förväxla med någon annan.
Sambandet med Wassily Kandinsky är inte bara stilistiskt. De två var kollegor vid Bauhaus och bodde en period i samma tvåfamiljshus i Dessau. Kandinsky fyller 160 år 2026 och vi har skrivit en egen artikel om Kandinsky och den abstrakta konstens födelse.
Tips: Klees färgrutor kräver avstånd för att fungera. Hänger du en 30x40 i en trång passage ser betraktaren bara enskilda rutor. Ge motivet minst två meters betraktningsavstånd, eller gå upp i format till 50x70 så att rutnätets rytm hinner läsas som helhet.
Klee på svenska väggar – format, rum och färger som samspelar
Klee är ovanligt tacksam att inreda med, av tre skäl. För det första är paletten dämpad även när den är färgstark: ockra, tegel, dov turkos och brutet grått ligger nära de jordnära toner som dominerat svenska hem de senaste åren. För det andra har bilderna sällan ett tydligt centrum, vilket gör att de tål att hänga bredvid annat utan att slåss om uppmärksamheten. För det tredje fungerar de i par och tretal, eftersom rutnätsstrukturen skapar en naturlig rytm mellan bildytorna.
Var motiven gör mest nytta
I ett arbetsrum fungerar de sena, teckenfyllda bilderna påfallande bra. De har tillräckligt med detalj för att blicken ska ha någonstans att vila mellan uppgifterna, utan att bli så berättande att de stjäl fokus. I sovrummet vinner de tidigare akvarellerna med sina genomskinliga skikt. I ett vardagsrum med mycket trä och textil ger en enda större Klee-inspirerad komposition den grafiska motvikt som rummet ofta saknar.
Ett rum som ofta förbises i sammanhanget är hallen. Den saknar nästan alltid dagsljus, och där faller många färgstarka motiv platt eftersom de är tänkta för naturligt ljus. Klees dämpade skikt klarar sig betydligt bättre under varmvit belysning än rena primärfärger gör, just för att färgfälten redan är brutna med grått och ockra. Samma sak gäller trapphus och andra passager där betraktaren rör sig förbi snarare än stannar upp. Där vinner de enklare rutkompositionerna över de teckenfyllda sena verken, eftersom ögat hinner uppfatta en struktur men inte en berättelse.
Ram och passepartout
Håll ramen smal och neutral. Svart metall eller ljus ek fungerar båda, men undvik guld och breda profiler – de drar bilden mot en museal ton som konkurrerar med de rena geometrierna. En generös passepartout på tre till fem centimeter lyfter däremot verkan avsevärt, särskilt på mindre format, eftersom den ger färgfälten luft att andas i. Vill du bygga vidare med besläktade uttryck finns abstrakta posters och grafiska posters som samspelar väl med den geometriska linjen, och i konstverk av kända konstnärer hittar du fler av modernismens namn.
Vanliga frågor om Paul Klee och hans konst
Klee lämnade efter sig ett bildspråk som få konstnärer har lyckats efterlikna utan att det märks. Det som ser lekfullt ut är resultatet av tio år vid Bauhaus katedrar, tusentals sidor teori och till slut en hand som slutade lyda. Vill du ta hem något av den kombinationen av allvar och lätthet hittar du utgångspunkterna bland våra abstrakta posters och i Bauhaus-kollektionen. Läs mer om konstnären hos Zentrum Paul Klee i Bern eller i Google Arts and Culture.